Dröna eller drömma?

Jag kommer ihåg en film av galenskaparna som heter "monopol" där den något excentriske politikern Sune Finåker, som även äger en tv-kanal vill förleda väljarna att rösta på hans parti genom lätt-lätt underhållning...En försoffning av folket helt enkelt. Tyvärr, märker jag hos mig själv, faller jag lätt i den fällan idag. Kanske inte tv som försoffar mig, men väl internet och andra tidstjuvar som på något sätt äter upp mitt engagemang och min tid (jag ska ju "bara" hitta all fakta om en viss sak, "bara" kolla bästa pris på en vara osv). Och det farliga eller tragiska skall jag nog säga är att intimiteten med andra blir kraftigt lidande, jag ringer exempelvis inte och pratar med mina vänner så ofta. Mina föräldrar blir också lidande, något som jag verkligen sörjer, de om några är de jag borde bry mig mer om. Andra runtomkring blir mer av hinder än vänner. Relationerna med omgivningen decimeras.

Vi ska inte ens inte tala om att min relation med skaparen själv, den blir snustorr. Så var är jag/vi på väg? Ja, jag vill i alla fall inte fortsätta trubba av min intimitet med min omgivning. Jag är genom några händelser de senaste dagarna nyväckt i detta. Yrvaken tittar jag mig omkring och inser med en rätt rejält smärta hur jag betett mig. Och den bästa boten är nog den som kommer inifrån, där det smärtar i mitt inre, där denna smärta får mig att justera riktningen i livet.

En annan närliggande fråga som anknyter till ämnet är ordet "evighetsperspektiv". Jag inser att jag är rädd för döden, eller i alla fall att mina nära och kära ska dö. Västkusten, där jag kommer ifrån, är uppbyggt, eller var uppbyggt på fisket där man var beroende av väder, vind och havet. "Havet ger och havet tar" sa man. Fiskare kunde gå under i någon storm och det fanns på nåt sätt med i beräkningen. Inte så idag vad jag kan se. Alla (nåja, en del i alla fall) gör allt för att bli yngre. Döden är mer eller mindre tabu. Och så tänker jag på de gamla frälsarsångerna där döden nästan ständigt fanns med, eller ska vi säga evigheten. Evigheten var himlen dit man längtade på något sätt. Tala om förskjutning i perspektiv från evigheten till det nuet "in extreme".

Så hur får jag då evighetsperspektiv, det perspektiv som leder mig till intima relationer med min omgivning, där både sorg och glädje delas, där man tar ansvar för varandra och bryr sig? En början kanske är att vakna upp, och yrvaken se sig omkring...