Hej Håkan!
Ideal är nog en riktigt aktuell fråga. I ordet ideal ligger ordet förebild, någon som jag kan se upp till, kanske beundra och förhoppningsvis ta efter. Att ha ett ideal är att ha något att sträva efter, något att vandra emot. För mig som är uppväxt på kusten är det bildligt talat som att navigera med hjälp av fyrarna. Att styra mot något och veta att det tar mig på rätt väg.
Ett problem som ofta uppstått i kyrkliga sammanhang är förmågan att ha pekat på hur alla andra skall uppföra sig, vilket ideal de skall följa. Att lägga ouppnåeliga ideal på någon annan är som att lasta på den personen en ryggsäck full med sten. Det är att skuldbelägga sin omgivning för att de inte håller ett visst mått. Det är som att säga "om ni bara gör så här...så kommer ni..." Allt som har med ideal att göra har helt plötsligt blivit en stor prestation och så tror jag verkligen inte att det var tänkt att vara. Och vad jag kan tyda av dig så håller du med mig här?
När du säger "we are part of the cure" så håller jag med dig. Jesus verkade också tycka så, fast konstigt nog genom att visa hur omöjligt det var att nå upp till idealet. Och han verkar istället vara betydligt mer intresserad av vilken riktning jag har, än vart jag är. Alltså, min attityd till andra (mitt hjärtas inställning) är viktigare än hur duktig ("helig") jag är. Att vara kristen är alltså inte att följa någon regelbok, det är att vara älskad för den jag är. Precis som jag är, just nu, precis där jag är just nu. Det är sann kärlek. Det är kärnan i att vara kristen, att följa Jesus.
Frågan är då; räcker det med detta? Att känna sig älskad? Att skrota idealen? Vart hamnar vi då? Det skulle jag vilja testa "på riktigt". En vink om vart vi hamnar hittar jag nog i en av dina slutrader; "En helig och allsmäktig Gud, boende i brustna hjärtan" - borde väl leda till att Gud blir den som blir stor?
/David
måndag 28 september 2009
måndag 21 september 2009
Am I a part of the cure, or am I part of the disease?
Hallå!
Visst är det utvecklande! På många olika plan, får jag nog säga. Skrivandet. Tänkandet. Disciplinen!! Det kan vara svårt ibland...
Jag måste säga att jag tycker om det du skriver. Det du säger. Det du frågar! Kärleken måste få vara den grund vi står på. I dess rena och solida form. För utan kärlek så tror jag inte att vi orkar att leva. Eller hoppas.
Har också tänkt rätt så mycket på en av dina andra frågor, "är någonting omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera?".
En väldigt bra fråga och en högst relevant sådan, speciellt för oss som verkar på ett eller annat sätt i den kristna kyrkan. För just kyrkan kan tyckas vara typexemplet på en sådan sak som till det yttre inte verkar fungera som den borde och därför verka omöjlig att tro på. Eller har jag en alltför negativ bild här?
Jag menar inte att jag slutat tro på kyrkan eller dömer ut den, men ibland så är det som du säger; den kan verka passé. Den kan verka gammalmodig och ständigt falla inför de höga ideal som den sätter upp. Eller har jag fel?
För höga ideal måste man ju ändå säga att den har, med all rätt. Att älska Gud och att älska sin nästa är kanske några av de högsta ideal vi kan hitta i vårt samhälle. Så att kyrkan skulle bära på ett lågt ideal kan den väll knappast anklagas för! Det är ett otroligt budskap och ett otroligt högt ideal. Men frågan är ju om dessa ideal någonsin levs upp till? Eller för att spetsa till det lite: Är det meningen att idealen ska levas upp till?
Ja, ibland så funderar jag... Hur tänker du?
Jag har börjat fundera på om de faktiskt finns för att lära oss någonting. Att de givetvis ska eftersträvas och följas, men att själva syftet och meningen inte ligger i dess resultat.
Men det är nog också här som jag känner en sådan oerhörd stor tro på kyrkan. Den är inte perfekt. Den kan ofta verka passé och falla redan på startlinjen inför den vision som den målar upp för sig själv. Den kan rent ut sagt verka löjeväckande!
Men är det inte också där som tjusningen ligger? Det vackra och det mest beundransvärda med den kristna kyrkan.
Därför att jag skulle vilja säga att tron på den kristna kyrkan är inte en tro på människor. Det är en tro på Gud. En Gud som i sin kärlek och fullkomlighet använder sig av människor som ständigt kommer till korta. Människor som faller inför sina ideal och misslyckas. Att Gud älskar och använder sig av sådana människor måste ses som ett oerhört mirakel, och en oerhörd nåd.
Och det är därför som jag börjar fråga mig själv; är tanken att kyrkan ska leva upp till sina högt satta ideal eller finns de där för att lära den någonting?
Finns de där för att visa oss på vår egen svaghet, och samtidigt på Guds oerhörda godhet?
Ja, för min del så lutar det nog mer åt ett sådant synsätt. En bruten kyrka, med en barmhärtig Gud. En knästående kyrka, med en upprätt Gud. Men det är just därför som jag tror så oerhört på den kristna kyrkan. Därför att den har en berättelse om en god och nådig Gud, som den så magnifikt förkroppsligar. En helig och allsmäktig Gud, boende i brustna hjärtan.
Det är församlingen för mig. Och därför skulle jag vilja säga, för att koppla till min rubrik, att "we are a part of the cure!". Ett botemedel. Och därför möjlig att tro på!
Ja, nu blev det kanske lite mycket. Men vad säger du om det här? Hur ser du på kyrkan kontra dess ideal? Hur är ditt synsätt?
Ser fram emot dina funderingar och svar!
Hälsa frugan!
/Håkan
P.S. Är du hemma idag? Kaffe kanske?
Visst är det utvecklande! På många olika plan, får jag nog säga. Skrivandet. Tänkandet. Disciplinen!! Det kan vara svårt ibland...
Jag måste säga att jag tycker om det du skriver. Det du säger. Det du frågar! Kärleken måste få vara den grund vi står på. I dess rena och solida form. För utan kärlek så tror jag inte att vi orkar att leva. Eller hoppas.
Har också tänkt rätt så mycket på en av dina andra frågor, "är någonting omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera?".
En väldigt bra fråga och en högst relevant sådan, speciellt för oss som verkar på ett eller annat sätt i den kristna kyrkan. För just kyrkan kan tyckas vara typexemplet på en sådan sak som till det yttre inte verkar fungera som den borde och därför verka omöjlig att tro på. Eller har jag en alltför negativ bild här?
Jag menar inte att jag slutat tro på kyrkan eller dömer ut den, men ibland så är det som du säger; den kan verka passé. Den kan verka gammalmodig och ständigt falla inför de höga ideal som den sätter upp. Eller har jag fel?
För höga ideal måste man ju ändå säga att den har, med all rätt. Att älska Gud och att älska sin nästa är kanske några av de högsta ideal vi kan hitta i vårt samhälle. Så att kyrkan skulle bära på ett lågt ideal kan den väll knappast anklagas för! Det är ett otroligt budskap och ett otroligt högt ideal. Men frågan är ju om dessa ideal någonsin levs upp till? Eller för att spetsa till det lite: Är det meningen att idealen ska levas upp till?
Ja, ibland så funderar jag... Hur tänker du?
Jag har börjat fundera på om de faktiskt finns för att lära oss någonting. Att de givetvis ska eftersträvas och följas, men att själva syftet och meningen inte ligger i dess resultat.
Men det är nog också här som jag känner en sådan oerhörd stor tro på kyrkan. Den är inte perfekt. Den kan ofta verka passé och falla redan på startlinjen inför den vision som den målar upp för sig själv. Den kan rent ut sagt verka löjeväckande!
Men är det inte också där som tjusningen ligger? Det vackra och det mest beundransvärda med den kristna kyrkan.
Därför att jag skulle vilja säga att tron på den kristna kyrkan är inte en tro på människor. Det är en tro på Gud. En Gud som i sin kärlek och fullkomlighet använder sig av människor som ständigt kommer till korta. Människor som faller inför sina ideal och misslyckas. Att Gud älskar och använder sig av sådana människor måste ses som ett oerhört mirakel, och en oerhörd nåd.
Och det är därför som jag börjar fråga mig själv; är tanken att kyrkan ska leva upp till sina högt satta ideal eller finns de där för att lära den någonting?
Finns de där för att visa oss på vår egen svaghet, och samtidigt på Guds oerhörda godhet?
Ja, för min del så lutar det nog mer åt ett sådant synsätt. En bruten kyrka, med en barmhärtig Gud. En knästående kyrka, med en upprätt Gud. Men det är just därför som jag tror så oerhört på den kristna kyrkan. Därför att den har en berättelse om en god och nådig Gud, som den så magnifikt förkroppsligar. En helig och allsmäktig Gud, boende i brustna hjärtan.
Det är församlingen för mig. Och därför skulle jag vilja säga, för att koppla till min rubrik, att "we are a part of the cure!". Ett botemedel. Och därför möjlig att tro på!
Ja, nu blev det kanske lite mycket. Men vad säger du om det här? Hur ser du på kyrkan kontra dess ideal? Hur är ditt synsätt?
Ser fram emot dina funderingar och svar!
Hälsa frugan!
/Håkan
P.S. Är du hemma idag? Kaffe kanske?
torsdag 17 september 2009
Paradoxer?!
Hej Håkan!
Får inledningsvis säga att detta med att ha en skriven dialog utvecklar tankebanorna!
Vänner...det är väl något som alla önskar, särskilt goda vänner verkar vara uppskattade (av någon anledning). Frågan är väl hur en god vän är? Jag minns något jag läste en gång; angående en man som förlorat sin fru. Många brydde sig om honom och tröstade men den han mindes bäst var grannen som kom in med en sockerkaka lite då och då och drack en kopp kaffe med honom. Detta var ju helt enkelt medmänsklighet; någon fanns till för honom. Inte i första hand för att ge honom goda råd, kanske inte ens för att trösta (rent verbalt), utan endast som sällskap lite då och då. Frågan är; räcker det med "så lite"?
Får jag lägga till en potentiell "utopi" till din (församlingen)? Denna är i så fall äktenskapet; "att älska varann i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Fråga: är något omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera? Har det någonsin fungerat? Har det fungerat förr, men är nu passé? Och kommer det någonsin fungera (igen)? I denna tid syns både äktenskapet och församlingen vara passé, något inskränkt, något omodernt, håller du med?
Jag tror det finns en hägring, en illusion och det är föreställningen om att om jag själv hela tiden är i centrum. Ungefär som att människan en gång i tiden trodde att jorden var universums centrum (runt vilket allt cirkulerade). Är människan i mångt och mycket likadan, egocentrisk, utan större förmåga att ha empati med andra? Utan förmåga att sätta andra före sig själv, om det inte gagnar mig själv? Närmast dystopiska tankar här nu...
Är det så att både församlingen och äktenskapet bygger på kärlek till andra?
Är det så att livet blir rikare av att ge...och ge...och ge...och ge, utan att räkna med att få tillbaka?
Är det så man får ett äktenskap att fungera?
Är det detta församlingen handlar om, att älska varandra, även om man inte tycker samma saker i allt?
Är en sann vän en person som älskar dig precis som du är, som finns där och bryr sig om?
För att knyta an till våra tidigare brev, behövs kärlek för att våga vara sig själv och på så vis orka gå igenom livets dalar (och hjälpa andra i deras dalar)?
/David
Får inledningsvis säga att detta med att ha en skriven dialog utvecklar tankebanorna!
Vänner...det är väl något som alla önskar, särskilt goda vänner verkar vara uppskattade (av någon anledning). Frågan är väl hur en god vän är? Jag minns något jag läste en gång; angående en man som förlorat sin fru. Många brydde sig om honom och tröstade men den han mindes bäst var grannen som kom in med en sockerkaka lite då och då och drack en kopp kaffe med honom. Detta var ju helt enkelt medmänsklighet; någon fanns till för honom. Inte i första hand för att ge honom goda råd, kanske inte ens för att trösta (rent verbalt), utan endast som sällskap lite då och då. Frågan är; räcker det med "så lite"?
Får jag lägga till en potentiell "utopi" till din (församlingen)? Denna är i så fall äktenskapet; "att älska varann i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Fråga: är något omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera? Har det någonsin fungerat? Har det fungerat förr, men är nu passé? Och kommer det någonsin fungera (igen)? I denna tid syns både äktenskapet och församlingen vara passé, något inskränkt, något omodernt, håller du med?
Jag tror det finns en hägring, en illusion och det är föreställningen om att om jag själv hela tiden är i centrum. Ungefär som att människan en gång i tiden trodde att jorden var universums centrum (runt vilket allt cirkulerade). Är människan i mångt och mycket likadan, egocentrisk, utan större förmåga att ha empati med andra? Utan förmåga att sätta andra före sig själv, om det inte gagnar mig själv? Närmast dystopiska tankar här nu...
Är det så att både församlingen och äktenskapet bygger på kärlek till andra?
Är det så att livet blir rikare av att ge...och ge...och ge...och ge, utan att räkna med att få tillbaka?
Är det så man får ett äktenskap att fungera?
Är det detta församlingen handlar om, att älska varandra, även om man inte tycker samma saker i allt?
Är en sann vän en person som älskar dig precis som du är, som finns där och bryr sig om?
För att knyta an till våra tidigare brev, behövs kärlek för att våga vara sig själv och på så vis orka gå igenom livets dalar (och hjälpa andra i deras dalar)?
/David
måndag 14 september 2009
... och vikten av goda vänner!
Hallå igen!
Visst har du rätt! Det handlar nog mycket om perspektiv. Att se våra egna små liv i perspektivet av det stora. Att se hur våra liv ter sig ganska bra i jämförelse med stora delar av världens population, i alla fall om vi pratar materiella tillgångar och välfärd.
Enda svårigheten kan väll vara att undfå det perspektivet i de svåra stunderna. För i de stunderna, när tunneln smalnar, så tror jag att ju just det kan vara svårt. I alla fall på egen hand. Men som du säger, det kanske är där vi kan "nagga individualismen" i kanten. Att i de stunderna vara där för varandra. Be för varandra. Samtala med varandra.
Men är det inte här som vi också ser vikten av att ha varandra? Att finnas där för varandra. Att älska varandra. Att kanske till och med leva för varandra? För vad för slags liv skulle det kunna finnas utan vänner? Utan medmänniskor som älskar oss och delar allt med oss. Knappast något.
När jag tänker på detta så kan jag inte heller undgå att tänka på den kristna församlingen Då inte i någon speciell form eller struktur, utan snarare som företeelse. En grupp av människor sammankopplade med varandra utan eget val och som av sin grundare blivit kallad "vänner". En ganska konstig företeelse, eftersom vi normalt brukar välja våra vänner själva, men ändå en väldigt charmerande. Ja, en ganska kravlös företeelse! Eller hur? För helt plötsligt behöver vi inte bekymra oss över vem som är vår vän eller inte. Vi behöver inte ställa in oss eller imponera, utan istället kan vi bara acceptera faktumet. Vi är vänner. I vått och torrt. I bra och dåligt. I nöd och lust.
Men frågan är väll som alltid, stämmer teorin ihop med praktiken? Funkar det, eller kan vi direkt kategorisera in det under facket "utopi"? För att det är tänkt att vara så är jag någorlunda övertygad om, men frågan är om det funkar i praktiken.
Men som vanligt så lämnar jag frågan där hän, i vetskapen om att du, Den store David, kommer att bringa klarhet i min avsmalnande tunnel.
Må gott!
/Håkan
Visst har du rätt! Det handlar nog mycket om perspektiv. Att se våra egna små liv i perspektivet av det stora. Att se hur våra liv ter sig ganska bra i jämförelse med stora delar av världens population, i alla fall om vi pratar materiella tillgångar och välfärd.
Enda svårigheten kan väll vara att undfå det perspektivet i de svåra stunderna. För i de stunderna, när tunneln smalnar, så tror jag att ju just det kan vara svårt. I alla fall på egen hand. Men som du säger, det kanske är där vi kan "nagga individualismen" i kanten. Att i de stunderna vara där för varandra. Be för varandra. Samtala med varandra.
Men är det inte här som vi också ser vikten av att ha varandra? Att finnas där för varandra. Att älska varandra. Att kanske till och med leva för varandra? För vad för slags liv skulle det kunna finnas utan vänner? Utan medmänniskor som älskar oss och delar allt med oss. Knappast något.
När jag tänker på detta så kan jag inte heller undgå att tänka på den kristna församlingen Då inte i någon speciell form eller struktur, utan snarare som företeelse. En grupp av människor sammankopplade med varandra utan eget val och som av sin grundare blivit kallad "vänner". En ganska konstig företeelse, eftersom vi normalt brukar välja våra vänner själva, men ändå en väldigt charmerande. Ja, en ganska kravlös företeelse! Eller hur? För helt plötsligt behöver vi inte bekymra oss över vem som är vår vän eller inte. Vi behöver inte ställa in oss eller imponera, utan istället kan vi bara acceptera faktumet. Vi är vänner. I vått och torrt. I bra och dåligt. I nöd och lust.
Men frågan är väll som alltid, stämmer teorin ihop med praktiken? Funkar det, eller kan vi direkt kategorisera in det under facket "utopi"? För att det är tänkt att vara så är jag någorlunda övertygad om, men frågan är om det funkar i praktiken.
Men som vanligt så lämnar jag frågan där hän, i vetskapen om att du, Den store David, kommer att bringa klarhet i min avsmalnande tunnel.
Må gott!
/Håkan
måndag 7 september 2009
Kan det vara fråga om perspektiv?
Humorserien "HippHipp" hade ett återkommande inslag: "dagens i-landsproblem". Ett exempel är när personen i sketchen inte kan hitta rätt fjärrkontroll till tv'n. Poängen var att våra problem i västvärlden ofta är rätt små i jämförelse med de stora problemen, exempelvis problem med svält, krig osv. Våra problem är till och med små i jämförelse med att vara arbetslös, ha en konflikt med någon, eller att ha krockat bilen.
På samma sätt kan jag tänka att vi förhåller oss till "bra" eller "dåliga" perioder i våra liv. Är det så att vi är lite bortskämda med att alltid ha det bra, alltid få saker och ting serverade? Har det blivit någon slags "rättighet" att alltid ha "det perfekta livet"? Och är det så att i jämförelse med andra världsdelar, andra personer, så kan mina problem te sig rätt små?
Jag kan tänka tillbaka på mitt liv och se att de jobbiga perioderna (när jag inte "var på topp"), var de där jag lärde mig mest. Jag utvecklades som människa, jag såg mig själv och om världen med andra ögon. När jag ser livet som ömsom dalar, ömsom toppar, då tror jag det blir mer lätthanterligt.
Sett från en annan vinkel; handlar det helt enkelt om ödmjukhet inför sig själv och livet? Att jag är en människa med både bra och dåliga sidor, med brister och goda kvalitéer. Att inse att jag faktiskt går igenom olika perioder i livet (bra som dåliga). Här kanske vi snuddar vid ordet äktehet, att vara sann mot sig själv. Kan vi då sätta likhetstecken mellan "sann människa" och "attraktiv människa"? Kanske, för vem tror på den perfekta människan som alltid är på topp?
Jag undrar om vi inte glömt bort något gammalt; gemenskapen; att finnas till för varandra. Att kunna skratta med de som skrattar och gråta med dem som gråter, att bära och bäras i livets ber och dalbana. Att nagga individualismen lite kanten till förmån för gemenskapen, kan det vara en god början...?
På samma sätt kan jag tänka att vi förhåller oss till "bra" eller "dåliga" perioder i våra liv. Är det så att vi är lite bortskämda med att alltid ha det bra, alltid få saker och ting serverade? Har det blivit någon slags "rättighet" att alltid ha "det perfekta livet"? Och är det så att i jämförelse med andra världsdelar, andra personer, så kan mina problem te sig rätt små?
Jag kan tänka tillbaka på mitt liv och se att de jobbiga perioderna (när jag inte "var på topp"), var de där jag lärde mig mest. Jag utvecklades som människa, jag såg mig själv och om världen med andra ögon. När jag ser livet som ömsom dalar, ömsom toppar, då tror jag det blir mer lätthanterligt.
Sett från en annan vinkel; handlar det helt enkelt om ödmjukhet inför sig själv och livet? Att jag är en människa med både bra och dåliga sidor, med brister och goda kvalitéer. Att inse att jag faktiskt går igenom olika perioder i livet (bra som dåliga). Här kanske vi snuddar vid ordet äktehet, att vara sann mot sig själv. Kan vi då sätta likhetstecken mellan "sann människa" och "attraktiv människa"? Kanske, för vem tror på den perfekta människan som alltid är på topp?
Jag undrar om vi inte glömt bort något gammalt; gemenskapen; att finnas till för varandra. Att kunna skratta med de som skrattar och gråta med dem som gråter, att bära och bäras i livets ber och dalbana. Att nagga individualismen lite kanten till förmån för gemenskapen, kan det vara en god början...?
söndag 6 september 2009
En början...
Hallå David!
Va kul att vi kan börja med det här! Blogga. Eller kanske snarare Samtala, som rubriken ovan vill mena. Samtala om de goda sakerna i livet, men också de... "mindre" goda sakerna i livet. För som både du och jag vet, så är ju livet inte alltid på topp. Tack och lov.
Jag har faktiskt funderat på det där ett tag. Att det kanske är någonting bra att livet inte alltid är på topp hela tiden. Att det har en positiv effekt för oss att livet ibland dyker ner i dess dalar.
För hur skulle vi annars kunna märka när livet är på topp? Självklart är det väll knappast någonting positivt när man drabbas av svåra sjukdomar, bilolyckor eller långvariga depressioner - men samtidigt så är det ju en del av livet. Och livet, hur det än tar sig uttryck, bör väll ändå ses som någonting positivt? En gåva, eller hur?
Ja, det är nästan så jag frågar mig själv om vi skapar oss själva ett grundproblem genom att tala om livet som "bra" eller "dåligt". Förstår du vad jag menar? Livet är inte en bilresa på rak väg, med installerad GPS i bilen - utan kanske snarare en tågresa med okänd destination, eller?
Livet måste accepteras som det är, och tas emot som en stor gåva. Någonting positivt. Någonting bra. Kan vi då placera de olika delarna av det i "bra" fack, respektive "dåligt" fack?
Vad säger du?
/Håkan
P.S. Du får gärna ta upp samtalet till ett mer jordnärt samtal, istället för mina djupfilosofiska funderingar ;-)
Va kul att vi kan börja med det här! Blogga. Eller kanske snarare Samtala, som rubriken ovan vill mena. Samtala om de goda sakerna i livet, men också de... "mindre" goda sakerna i livet. För som både du och jag vet, så är ju livet inte alltid på topp. Tack och lov.
Jag har faktiskt funderat på det där ett tag. Att det kanske är någonting bra att livet inte alltid är på topp hela tiden. Att det har en positiv effekt för oss att livet ibland dyker ner i dess dalar.
För hur skulle vi annars kunna märka när livet är på topp? Självklart är det väll knappast någonting positivt när man drabbas av svåra sjukdomar, bilolyckor eller långvariga depressioner - men samtidigt så är det ju en del av livet. Och livet, hur det än tar sig uttryck, bör väll ändå ses som någonting positivt? En gåva, eller hur?
Ja, det är nästan så jag frågar mig själv om vi skapar oss själva ett grundproblem genom att tala om livet som "bra" eller "dåligt". Förstår du vad jag menar? Livet är inte en bilresa på rak väg, med installerad GPS i bilen - utan kanske snarare en tågresa med okänd destination, eller?
Livet måste accepteras som det är, och tas emot som en stor gåva. Någonting positivt. Någonting bra. Kan vi då placera de olika delarna av det i "bra" fack, respektive "dåligt" fack?
Vad säger du?
/Håkan
P.S. Du får gärna ta upp samtalet till ett mer jordnärt samtal, istället för mina djupfilosofiska funderingar ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
