Am I a part of the cure, or am I part of the disease?

Hallå!

Visst är det utvecklande! På många olika plan, får jag nog säga. Skrivandet. Tänkandet. Disciplinen!! Det kan vara svårt ibland...

Jag måste säga att jag tycker om det du skriver. Det du säger. Det du frågar! Kärleken måste få vara den grund vi står på. I dess rena och solida form. För utan kärlek så tror jag inte att vi orkar att leva. Eller hoppas.
Har också tänkt rätt så mycket på en av dina andra frågor, "är någonting omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera?".
En väldigt bra fråga och en högst relevant sådan, speciellt för oss som verkar på ett eller annat sätt i den kristna kyrkan. För just kyrkan kan tyckas vara typexemplet på en sådan sak som till det yttre inte verkar fungera som den borde och därför verka omöjlig att tro på. Eller har jag en alltför negativ bild här?

Jag menar inte att jag slutat tro på kyrkan eller dömer ut den, men ibland så är det som du säger; den kan verka passé. Den kan verka gammalmodig och ständigt falla inför de höga ideal som den sätter upp. Eller har jag fel?
För höga ideal måste man ju ändå säga att den har, med all rätt. Att älska Gud och att älska sin nästa är kanske några av de högsta ideal vi kan hitta i vårt samhälle. Så att kyrkan skulle bära på ett lågt ideal kan den väll knappast anklagas för! Det är ett otroligt budskap och ett otroligt högt ideal. Men frågan är ju om dessa ideal någonsin levs upp till? Eller för att spetsa till det lite: Är det meningen att idealen ska levas upp till?
Ja, ibland så funderar jag... Hur tänker du?

Jag har börjat fundera på om de faktiskt finns för att lära oss någonting. Att de givetvis ska eftersträvas och följas, men att själva syftet och meningen inte ligger i dess resultat.
Men det är nog också här som jag känner en sådan oerhörd stor tro på kyrkan. Den är inte perfekt. Den kan ofta verka passé och falla redan på startlinjen inför den vision som den målar upp för sig själv. Den kan rent ut sagt verka löjeväckande!
Men är det inte också där som tjusningen ligger? Det vackra och det mest beundransvärda med den kristna kyrkan.
Därför att jag skulle vilja säga att tron på den kristna kyrkan är inte en tro på människor. Det är en tro på Gud. En Gud som i sin kärlek och fullkomlighet använder sig av människor som ständigt kommer till korta. Människor som faller inför sina ideal och misslyckas. Att Gud älskar och använder sig av sådana människor måste ses som ett oerhört mirakel, och en oerhörd nåd.
Och det är därför som jag börjar fråga mig själv; är tanken att kyrkan ska leva upp till sina högt satta ideal eller finns de där för att lära den någonting?
Finns de där för att visa oss på vår egen svaghet, och samtidigt på Guds oerhörda godhet?

Ja, för min del så lutar det nog mer åt ett sådant synsätt. En bruten kyrka, med en barmhärtig Gud. En knästående kyrka, med en upprätt Gud. Men det är just därför som jag tror så oerhört på den kristna kyrkan. Därför att den har en berättelse om en god och nådig Gud, som den så magnifikt förkroppsligar. En helig och allsmäktig Gud, boende i brustna hjärtan.
Det är församlingen för mig. Och därför skulle jag vilja säga, för att koppla till min rubrik, att "we are a part of the cure!". Ett botemedel. Och därför möjlig att tro på!

Ja, nu blev det kanske lite mycket. Men vad säger du om det här? Hur ser du på kyrkan kontra dess ideal? Hur är ditt synsätt?

Ser fram emot dina funderingar och svar!

Hälsa frugan!

/Håkan

P.S. Är du hemma idag? Kaffe kanske?