Ideal

Hej Håkan!

Ideal är nog en riktigt aktuell fråga. I ordet ideal ligger ordet förebild, någon som jag kan se upp till, kanske beundra och förhoppningsvis ta efter. Att ha ett ideal är att ha något att sträva efter, något att vandra emot. För mig som är uppväxt på kusten är det bildligt talat som att navigera med hjälp av fyrarna. Att styra mot något och veta att det tar mig på rätt väg.

Ett problem som ofta uppstått i kyrkliga sammanhang är förmågan att ha pekat på hur alla andra skall uppföra sig, vilket ideal de skall följa. Att lägga ouppnåeliga ideal på någon annan är som att lasta på den personen en ryggsäck full med sten. Det är att skuldbelägga sin omgivning för att de inte håller ett visst mått. Det är som att säga "om ni bara gör så här...så kommer ni..." Allt som har med ideal att göra har helt plötsligt blivit en stor prestation och så tror jag verkligen inte att det var tänkt att vara. Och vad jag kan tyda av dig så håller du med mig här?

När du säger "we are part of the cure" så håller jag med dig. Jesus verkade också tycka så, fast konstigt nog genom att visa hur omöjligt det var att nå upp till idealet. Och han verkar istället vara betydligt mer intresserad av vilken riktning jag har, än vart jag är. Alltså, min attityd till andra (mitt hjärtas inställning) är viktigare än hur duktig ("helig") jag är. Att vara kristen är alltså inte att följa någon regelbok, det är att vara älskad för den jag är. Precis som jag är, just nu, precis där jag är just nu. Det är sann kärlek. Det är kärnan i att vara kristen, att följa Jesus.

Frågan är då; räcker det med detta? Att känna sig älskad? Att skrota idealen? Vart hamnar vi då? Det skulle jag vilja testa "på riktigt". En vink om vart vi hamnar hittar jag nog i en av dina slutrader; "En helig och allsmäktig Gud, boende i brustna hjärtan" - borde väl leda till att Gud blir den som blir stor?

/David