Humorserien "HippHipp" hade ett återkommande inslag: "dagens i-landsproblem". Ett exempel är när personen i sketchen inte kan hitta rätt fjärrkontroll till tv'n. Poängen var att våra problem i västvärlden ofta är rätt små i jämförelse med de stora problemen, exempelvis problem med svält, krig osv. Våra problem är till och med små i jämförelse med att vara arbetslös, ha en konflikt med någon, eller att ha krockat bilen.
På samma sätt kan jag tänka att vi förhåller oss till "bra" eller "dåliga" perioder i våra liv. Är det så att vi är lite bortskämda med att alltid ha det bra, alltid få saker och ting serverade? Har det blivit någon slags "rättighet" att alltid ha "det perfekta livet"? Och är det så att i jämförelse med andra världsdelar, andra personer, så kan mina problem te sig rätt små?
Jag kan tänka tillbaka på mitt liv och se att de jobbiga perioderna (när jag inte "var på topp"), var de där jag lärde mig mest. Jag utvecklades som människa, jag såg mig själv och om världen med andra ögon. När jag ser livet som ömsom dalar, ömsom toppar, då tror jag det blir mer lätthanterligt.
Sett från en annan vinkel; handlar det helt enkelt om ödmjukhet inför sig själv och livet? Att jag är en människa med både bra och dåliga sidor, med brister och goda kvalitéer. Att inse att jag faktiskt går igenom olika perioder i livet (bra som dåliga). Här kanske vi snuddar vid ordet äktehet, att vara sann mot sig själv. Kan vi då sätta likhetstecken mellan "sann människa" och "attraktiv människa"? Kanske, för vem tror på den perfekta människan som alltid är på topp?
Jag undrar om vi inte glömt bort något gammalt; gemenskapen; att finnas till för varandra. Att kunna skratta med de som skrattar och gråta med dem som gråter, att bära och bäras i livets ber och dalbana. Att nagga individualismen lite kanten till förmån för gemenskapen, kan det vara en god början...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar