Paradoxer?!

Hej Håkan!

Får inledningsvis säga att detta med att ha en skriven dialog utvecklar tankebanorna!

Vänner...det är väl något som alla önskar, särskilt goda vänner verkar vara uppskattade (av någon anledning). Frågan är väl hur en god vän är? Jag minns något jag läste en gång; angående en man som förlorat sin fru. Många brydde sig om honom och tröstade men den han mindes bäst var grannen som kom in med en sockerkaka lite då och då och drack en kopp kaffe med honom. Detta var ju helt enkelt medmänsklighet; någon fanns till för honom. Inte i första hand för att ge honom goda råd, kanske inte ens för att trösta (rent verbalt), utan endast som sällskap lite då och då. Frågan är; räcker det med "så lite"?

Får jag lägga till en potentiell "utopi" till din (församlingen)? Denna är i så fall äktenskapet; "att älska varann i nöd och lust tills döden skiljer oss åt". Fråga: är något omöjligt bara för att det inte just nu (i denna tid) syns fungera? Har det någonsin fungerat? Har det fungerat förr, men är nu passé? Och kommer det någonsin fungera (igen)? I denna tid syns både äktenskapet och församlingen vara passé, något inskränkt, något omodernt, håller du med?

Jag tror det finns en hägring, en illusion och det är föreställningen om att om jag själv hela tiden är i centrum. Ungefär som att människan en gång i tiden trodde att jorden var universums centrum (runt vilket allt cirkulerade). Är människan i mångt och mycket likadan, egocentrisk, utan större förmåga att ha empati med andra? Utan förmåga att sätta andra före sig själv, om det inte gagnar mig själv? Närmast dystopiska tankar här nu...

Är det så att både församlingen och äktenskapet bygger på kärlek till andra?
Är det så att livet blir rikare av att ge...och ge...och ge...och ge, utan att räkna med att få tillbaka?
Är det så man får ett äktenskap att fungera?
Är det detta församlingen handlar om, att älska varandra, även om man inte tycker samma saker i allt?
Är en sann vän en person som älskar dig precis som du är, som finns där och bryr sig om?
För att knyta an till våra tidigare brev, behövs kärlek för att våga vara sig själv och på så vis orka gå igenom livets dalar (och hjälpa andra i deras dalar)?

/David